Groovig opretaniös bop som är på gränsen till att falla samman samtidigt som den ibland är tyngre än Black Sabbaths debut. Blir f.t. bättre för varje år som går. Tidlös klass. Från 1972.
Bitvis fruktansvärd italiensk schlager, bitvis spöklikt vackert skör och dramatisk italiensk trauma med en iskall Milva som backas av en iskall Ennio Morricone.
Uppsluppen och groovig rock helt stört inspirerat av Rolling Stones. Till och med Mick Jagger erkände när han jämförde med egna jämnåriga Sticky Fingers att Flamin' Groovies hade gjort ett bättre jobb. Från 1971.
För att vara så pretantiös och överfull med lååånga låtar så är det här belönande lyssning hela tiden. Befriande krautig postpunk med en otyglad John Lydon. Från 1978.
Rakbladsvassa spartanska produktioner sprudlande av pseudopsykosociala observationer akompanjerat av punkiga new wave-diamanter som kastar ljus tillbaka till 70- och 80-talets punk och new wave samtidigt som allt är väldigt modernt.